Det jag tjänar idag, finns inte imorgon

Josefina berättar för mig:

- Om jag går till ett möte förlorar jag arbetstid och jag har då inte råd att köpa mat till mitt barn.

Hon är en ensamstående mamma till en ettåring. Hennes återberättelse för mig idag om hur hennes liv är var svårt känslomässigt för mig att höra. Hennes situation är tyvärr inte unikt här i Guatemala och San Juan La Laguna. Mitt arbete på plats är lärorikt, roligt, utmanande men stundtals också mycket svårt. Jag känner mig inte hjälplös men att livet kan vara så orättvist? Celsio, hennes pappa, är en utav männen som deltagit i alla våra möten, varje gång har han varit punktlig och noterat allt jag sagt. Han har 9 barn och har jobbat mycket hårt för att alla skulle kunna få en grundutbildning. Mitt möte med Celsio och hans dotter Josefina i deras hus, var idag hårt och det tog mycket energi, men ger mig samtidigt stor mening till varför jag är här och kraft till att fortsätta kämpa med det vi gör.

Josefina bekräftar också mina farhågor om de svårigheter som ett projekt med studiecirklar och utbildning kan medföra. Deltagarna får rikedom i form av kunskap men dock ur ett långsiktigt perspektiv, det betalar inte deras mat och hyra för dagen. En enorm utmaning och hur ska SV lösa detta? Jag har mycket att diskutera med mina koller hemma i Sverige. Jag ska också prata med Forum Syd om de eventuellt kan ge idéer om hur man kan överbrygga detta hinder.

Mer idag, jag besökte tre olika kvinnoorganisationer för att be om deras tankar och idéer inför ett framtida projekt. Det är mycket av deras ord som SV sätter i en projektansökan.

Sista praktiska arbetsdagen

Jag sitter här och tittar ut över Lago Átitlan. Barnen leker i vattnet, en fiskare utför sin dagliga syssla och solen är på väg ner bakom vulkanen San Pedro. Jag klarade det. Vi klarade det. Tillsammans med Ixoq Ajkeem och med ordförande Rosario i spetsen har vi hållit i föreläsningar och workshops och vid varje tillfälle har minst 80 stycken personer deltagit. Detta för mig visar att deltagarna i allra högsta grad, framförallt kvinnorna, vill utveckla sin situtation; arbete, familj, individuellt, och studiecirklar kan vara ett verktyg i detta. Jag har sett hur de fort förstår konceptet om vuxenutbildning. Jag tror också de gillar idén om att det är faktiskt de själva som kommer äga ett eventuellt framtida projekt och ingen utanför som ska peka på vad de behöver. De vet vad de vill ha och deras mål är klara.

Idag fick jag en mycket speciell inbjudan av Rosario, något som jag värderar högt och kommer bära med mig som ett fint minne. Som jag nämnde innan så har sekreteraren i Ixoq Ajkeem fått tvillingar. Hon är gift med Rosarios son och enligt Maya Tzútujil kulturen firar man alltid en vecka efter födseln med en stor middag. Nära och kära bjuds in och det är hönan som plockas. Hönan värderas högt, för hon är ytterligare en källa till föda, ägg, och äts bara vid speciella tillfällen. Dottern och sonen var fantastiskt söta, två nya liv.

Jag lägger upp bilder under Bilder från de senaste dagarna. Jag har varit dålig på det de sista dagarna så nu kommer flera upp, från seminariumet med Andrea Cholotio, mötet med Herr Cifuentes på Rigoberta Menchú organisationen och bilder från min workshop igår, med mera…

Nu väntas en vecka full med samtal med kvinnorna i Ixoq Ajkeem och andra organisationer, vi ska försöka utarbeta en preliminär projektplan.

Väder 4 december- likadant som alla andra dagar, sol och varmt. Helt klart njutbart!

Två hektiska dagar och en lugn

Under onsdagens seminarium med Andrea Cholotio deltog drygt 80 personer, tre av dem var män. Det handlade om självförtroende och det viktiga i att Maya kvinnor finner sin identitet. Föreläsning varvat med aktiviteter och de som var där deltog entusiastiskt. Det var härligt att se, männen deltog väl mindre men de hängde i, förutom en. Fast han kom tillbaka när Rosario och jag delade ut intyg för deltagandet i workshoppen om Studiecirkel. Då visade det sig att det egentligen var drygt 80 stycken som deltog under tisdagen, och inte 61 som jag först trodde.

Igår var det fullspäckat. Klockan 06.00 ringde Marco och väckte mig och klockan 06.15 var vi på väg mot Guatemala City. Snabbt till hotellet, byta om till klänning och klockan 12.15 befann vi oss på Japanska ambassaden. Det var firandet av den japanska kejsarens födelsedag, Akihito. God mat för övrigt. Sedan tillbaka till hotellet och byta till jeans och åka till mötet med Herr Cifuente. Han är chef för området Utbildning på organisationen Rigoberta Menchú. Rigoberta Menchú vann år 1992 Nobels fredspris och startade några år senare organisationen som jobbar med främst ursprungsbefolkning i Guatemala. Det var ett givande samtal och en bra kontakt i framtiden. Organisationen jobbar dock inte med informell vuxenutbildning utan mer inom det formella området. I Guatemala finns inte så mycket informell utbildning och det är kanske därför så många gillar vårt tänkta projekt.

Sedan på kvällen fick jag vara med på ett mycket speciellt event. Det var en av Guatemalas bank, BanTrab, som hade bjudit in en klick elit för att avnjuta mat och alkohol, pampiga scenframträdanden och då bland annat ett av Latinamerikas mest kända band Los Tigres del Norte med Paulina Rubio. I början av kvällen får vi på STORA bilddukar se hur BanTrab är stolta över att tillhöra Guatemala, ett land bestående av kontrast och rik kultur. Jag tittade mig omkring och tänkte: Jaha, hur speglar sig den kontrasten här idag? Det var mest nyrika personer med för mycket ego. Bandet sjöng falskt och så var det kallt. Kanske inte en av mina bästa kvällar, främst för att jag har svårt för när vissa aktörer i Guatemala framhäver dess rika Mayakultur men sällan stöttar den i praktiken.

Idag har jag tagit en dag ledigt för att tidigt imorgon åka tillbaka till San Juan La Laguna. Då har vi vår sista workshop som riktar sig till ledare. Bilder kommer inom kort för nu är jag för trött att lägga upp dem. God natt eller God Morgon kanske är mer lämpligt.

Konsensus

Igår under workshoppen om Studiecirkel och Folkbildning tog deltagarna, 57 kvinnor och 4 män, beslutet om att de tillsammans med SV vill söka till ett framtida projekt. Faktiskt utan tvekan. Jag förklarade att inget är säkert och om projektansökan kommer gå igenom hos Forum Syd så blir det inte förrän tidigast år 2013. De blev lite besvikna, men inte svikna. Det är en stor skillnad.

Deltagarna var aktiva i övningarna om hur man kan använda studiecirkel som ett verktyg för att nå sina mål. För någon brist på mål är det inte, de har stora visioner och framtidsdrömmar vilket för mig är en viktig drivkraft och säkerligen även för dem. Några av målen var:

Skapa en marknad i San Juan La Laguna för att kunna ha rättvisa priser och undvika den hårda konkurrensen de små föreningarna emellan. Ny teknik inom jordbruket. Anställa en marknadsförare som kan hjälpa till att sälja produkterna nationellt och internationellt. Publicitet internationellt. Nya mönster och utvecklad teknik i vävning, med mera…

Jag bär med mig mycket från igår och en stor lärdom om att dessa kvinnor och män har en enorm kapacitet, vilja och kraft. Något som grep tag i mig speciellt var när en av kvinnorna sa inför hela gruppen: Du är här för att dela med dig av din kunskap men samtidigt lär du dig av oss och om hur vår kultur fungerar. Vi har förstått varandra.

Väder 30 november- Solklart, 25 grader, ingen vind. Ett dopp i sjön idag kanske?

Grupparbete

Kommunikation är viktigt

Paus för bulle och gröt. Här vet man hur man köar, ingen trängsel här inte. Kanske svenska kulturen borde ta lärdom om?

Utflykten som slutade med poliseskort

Efter gårdagens seminarium frågade jag Marco om vi inte kunde ta en liten utflykt. Det är väldigt intensivt ibland och jag kände att jag behövde komma utanför byarna, upp i bergen och få frisk luft. Jajemän säger Marco. Vi bestämmer oss för att ta en snabbvisit till Santiago (en annan by runt Àtitlan) samtidigt som vi kan njuta av utsikten dit. Det är otroligt vackert, och jag hoppar ut och in i bilen för att fota det jag ser. Inte en enda bil möter vi, heller inga människor. Åh vad skönt, jag får energi tillbaka.Upp och ner, hit och dit åker vi på vägen som slingrar sig mellan vulkaner och berg. Sedan tar asfaltsvägen slut och en grusväg tar vid. Den är ojämn och väldigt stenig. Men vi kör på för vi ska till Santiago! Jag är ganska envis. Även på denna väg stannar vi och jag hoppar in och ut i bilen. Sedan möts vi av en stor lastbil, och vi tänker hur ska detta gå? Vägen räcker ju knappt till för våran bil. Men det var inte det intressanta, utan det som kommer efter. En polisbil. De stannar, vevar ner rutan (sådär coolt som man ser i filmer, How you doin” typ) och polisen med solglasögon frågar vad vi gör på denna väg. Vi sjunker ner lite i sätena och svarar att vi ska till Santiago. Poliserna säger då till oss att vägen är livsfarlig! Men inte vägen som sådan. Nej, utan att det finns många rånare som lurar bakom träden och dessutom är de alltid beväpnade. Han förklarar att om man ska färdas på denna väg måste man ha poliseskort. Vi vänder direkt och blir eskorterade tillbaka till asfaltsvägen av poliserna. Så slutade den utflykten. Detta var faktiskt första gången jag kände mig lite osäker i Guatemala.

Annars igår, föreläsningen med Gregorio Ramos gick mycket bra. Det var 76 kvinnor som deltog och jag såg hur inspirerande de blev av hans tal om kapacitetsuppbyggnad av föreningar. Även några män deltog och det ser jag som mycket positivt. För de kan i sin tur prata med andra män om fördelarna med att kvinnor ska få jobba och utveckla sin verksamhet.

Idag håller jag i en workshop om Studiecirkeln som demokrativerktyg. Jag vet inte hur många som kommer att delta. Från början hade jag räknat med 4o stycken men det kan bli dubbelt så många enligt Rosario. Jag är orolig för att workshoppen inte blir så bra med så många deltagare, men ska jag säga till de kvinnor som inte jobbar i Ixoq Ajkeem att de inte får delta? Jag har tagit beslutet att alla som vill får delta och sedan får jag utvärdera efteråt om det var rätt beslut eller inte.

Poliseskort

Vulkanen Toliman

Vägen mot Santiago

Gregorio Ramos föreläser på Tzútujil

Flickan som förstår

Jag sitter med barnet ovan i mitt knä. Hon är två år, från Maya Tzútujil folket och lever på gränsen till extrem fattigdom. Hon har bruna ögon, svart hår och vi pratar inte samma språk. Jag är 29 år, europé och har blåa ögon och blont hår. Jag har aldrig levt i fattigdom. Våra kulturer delar inte samma tro.

Hennes femåriga syster kommer fram till oss. Hon tittar med stora ögon och säger till mig:

- Ni har lika hår, fast ditt är gult.

Flickan ser kanske det enda som jag och hennes syster har gemensamt; lika frisyr. Hon väljer att se likheten och inte olikheten. Hennes sätt att tolka ett möte två kulturer emellan innebär att konflikter och missförstånd kan undvikas. Vilken rikedom hon bär på.

Sista minuten…

Då var den första praktiska etappen gjord. Den jag har varit mest nervös inför. Jag kommer att nedan och sedan i Bilder försöka illustrera hur allt gick. Föreläsningen var tänkt att börja 14.00. Klockan 13.50 var inget i ordning. Inga stolar, inget ljud och inga deltagare! Men jag behöll mitt lugn, detta var utom min kontroll. Klockan 14.20, stolar var uppställda, men inget ljud och inga deltagare. Jag började le, hellre det än gråta. Klockan 14.30…fortfarande ingen där. Då började jag skratta samtidigt som jag började tänka: vad gjorde jag för fel? Jag är och har varit inställd på att inget kommer att gå som på en räls. Fast detta var ju totalstopp, typ i samma liga som SJ. Men sedan hände saker, mikrofon och högtalare kom och därefter deltagare efter deltagare. Vi blev sammanlagt drygt 90 stycken. Man kan väl säga att det var en kulturkrock här. Klockan 14.00 tycks mer eller mindre innebära en timma senare, det spelar ingen roll vad det handlar om. Detta händer väl inte så ofta i Sverige? (Mina vänner skrattar nu för jag är alltid sen!). Klockan 15.15 började vi och det gick riktigt bra! Rosario gjorde ett fantastiskt arbete med översättningen. Det tycks som Tzútujil har ett bredare ordspråk än spanska, för när jag beskrev något under en minut så översatte hon under tio minuter. Jag log lite för mig själv för det jag tror Rosario egentligen gjorde var att tillägga lite av sina egna åsikter, men det gillar jag. Jag litar på hennes ledarskap och fokus i ämnet. Marco gjorde också viktiga inlägg om det fundamentala i utbildning för kvinnor, att detta kan hjälpa hela familjen, samhället och mot en hållbar utveckling.

Sedan åt vi gott, kvinnornas döttrar i Ixoq Ajkeem jobbade mycket hårt med maten och serveringen. Deras söner hjälpte till med borden och stolarna. Sedan hjälpte männen till med avplockning av mat och nedmontering av bord. Jag känner stor tacksamhet till att alla hjälptes åt på sitt sätt.

Det finns så mycket jag vill säga om dagen men tror mycket kan tolkas genom bilderna. Deltagarna; kvinnor, män och ungdomar, var intresserade i vuxenutbildning och metoden Studiecirkel. Men detta kommer utvecklas mer under veckan.

Tills sist vill jag nämna att Catarina, som är sekreterare i Ixoq Ajkeems styrelse och en mycket viktig person i vårt samarbete, idag fick tvillingar, en flicka och en pojke. Stort grattis!

Redo!

Lokalen klockan 13.50

Men det gick vägen, föreläsning om SV, Vuxenutbildning och demokrati.

Deltagarna

Rosario översätter

Personer i alla åldrar deltog

Middag

Döttrarna som jobbade ypperligt bra

En bra stämning